Månlandare och dyning

När jag börjar packa för morgondagens fisketur till Vättern blir jag plötsligt iskall. Var är det nya kamerastativet? Ganska omgående ser jag en inre bild. Var såg jag det sist? På stranden vid vattenbrynet … Djävlars helvete! Hur stor är chansen att det står kvar efter nästan en vecka på en välbesökt strand? Men så tänds hoppet. Det har ju snöat. Det har snöat väldigt mycket. Kanske är stativet översnöat och gömt? I gryningen kör jag mot Östersjön i stället för Vättern. Jag travar självförebråelserna på varandra. Jag vet var det borde stå. Jag rundar klippan. Ur snön sticker det upp som en ensam månlandare på den isiga Jupitermånen Europa. Vild glädje och lättnad: Nu ska jag aldrig, aldrig mer glömma något stativ, någonstans! Fat chance.

 

 

 

Isen gör sig bäst på land, eller i träden. Här en lampskärm a la Ittala.

 

När jag kommer ned till Vättern känns det som vår. Det finns is, men bara på land. Där kan den ligga och vara bildskön. Vattnet håller 6 grader enligt ekolodet på pontonbåten.  Jag börjar fisket med en ytstörande fluga. Efter tio minuter växer virvlarna efter flugan och adrenalinet strömmar ut i min blodbana. Det är en mindre lax som kommer upp och följer flugan. Men sedan viker den av och försvinner. Inte riktigt i tagen.

Vinden börjar från syd men vrider motsols under dagen. Sydvinden ger en ganska stor dyning. Jag ror söderut och hittar enorma stim av bytesfisk, antagligen siklöja. Men de går alltför djupt för att kunna nås med fluga, på mellan 30-50 meter. Runt stimmen finns också stor rovfisk. Fast jag vet att det är rätt meningslöst sätter jag på snabbsjunkande lina och en ny experimentfluga. Sedan är det kört. Jag har tittat ned alltför lång tid och är nu förmodligen isgrön i ansiktet. Dyningen är lurig. Jag hulkar några gånger och fixerar klipporna där färgglada flytoveraller syns. Jag når land och har fortfarande inte spytt. Äntligen fast land under fötterna! Sedan kommer det. Jag tittar förundrat på det där som jag haft i magen. Vad i all världen är det där? Nåt sånt har jag väl inte ätit?

AKTUELLT

Paradiset Pjältån

På söndagmorgonen den 10 september samlades ett gäng i Skriketorpsravinen vid Åby där Pjältån rinner fram. Sträckan är en våt dröm för både leklystna havsöringar och biotopvårdare, men på vissa ställen är ån rensad på sten. Det är därför vi är här: För att lägga tillbaka sten som tidigare generationer lagt upp på land. Nedströms

Full fräs i Näveån!

Idag var det dags för elfiske i Näveån med Tobias Fränstam från Sportfiskarna tillsammans med praktikanterna Ådén och Lisjö. Den nedre sträckan som kallas Båtklubbssträckan höll sämre med öring än tidigare år. Kanske har den varit utsatt för mer predation än tidigare? En idog häger? Positivt är att nejonögonen verkar trivas. Den övre sträckan var

Midsommarmössa på!

Skymningen sänker sig. Det är det vi väntat på. Inte för att det är så mörkt, men i kväll är det mulet. Det är veckan före midsommar och lite tidigt för torrflugefiske. Åsandsländan har vi inte sett till och endast ett fåtal andra sländor. Men vattenståndet är bra. Det är kallt, men inte frost i den jämtländska

Storöring i gäddvikarna

– Gäddvikarna, säger Peter och skrattar. Havsöringfiskarna missar ofta dem, åker till sina vanliga ställen, men nu när det är kallt i vattnet och man hittar varmt vatten i dem – Oj, vilka öringar jag såg förra våren … Vi stannar till vid ett klassiskt ställe, en grynna med rejäl ström, men där händer inget,

Havsöringhumör

Ibland är det tufft att vara havsöringfiskare. Det gör fisken fantastisk och förskräcklig. Att förfölja ett silverspöke genom havet är kanske inte det mest produktiva man kan göra med sitt liv. Men det är vackert: Havet, fisken, livet.  

Uppvärmning i Bråviken

Idag träffade jag Mikael Mählström och Jonas Larsson vid Bråvikens kant. Som vanligt hoppas man på mer sydlig än västlig vind när man ska fiska från land. Men västlig blev det – som vanligt … Jag hade tänkt ge mig ut bland öarna i min pontonbåt, men vinden friskade i och ökade till 10-11 m/s

Bind en Jiggy Spiggy till vårens havsöring!

Jiggy Spiggy är en fluga som jag konstruerade i början av 2000-talet. Det är en av de flugor som överlevt och fortfarande finns kvar i havsöringasken. Det är en fluga som jiggar – dyker och stiger snabbt, men är ingen jiggfluga, d.v.s. rider ju inte med kroken upp. Den passar allra bäst under havsöringens högsäsong